Pigan på Bondgården

Idag har det varit en liten ta-hand-om-mig-själv-dag. Efter att ha haft ont i ryggen i en vecka så tyckte jag att det var dags för lite bot. Ylva gav mig hmm det skulle ha varit en halvtimmas massage men det blev nog lite längre ändå. Kanske för att hon själv blev så till sig och började prata om "Bonde söker fru", som hon påstår att jag har dragit in henne i.

Nog gjorde det ont den här gången också men inte på samma sätt som sist när jag gick med värkande axel i flera veckor innan jag gick till henne. Men hon sa åt mig igen att börja tänka på hur jag håller axlarna. Jag har en förmåga att dra upp dem till öronen hela tiden, som hon uttryckte sig. Så nu känns ryggen bättre efter massagen, men å andra sidan så känns det som om jag har blåmärken runt hela vänstra skulderbladet.

Jag ringde min kära mor och frågade henne om hon minns när vi hade varit till sjukhuset för att kolla en fläck som jag har på ögonvitan. Fläckan var antagligen bara pigment, för vi gick där ifrån utan läkemedel eller goda råd. Så det var ingen fara med den saken, och mamma minns heller inte denna händelse så det var nog inte så viktigt. Men nu har jag fått en till fläck en bit ifrån den andra.. Ska det verkligen vara så?

Hur som helst så ringde jag optikern för att meddela detta och bokade en undersökning för att kolla om jag fortfarande har blåsor under ögonlocken och få ett svar på varför mina ögon är rödsprängda och ständigt trötta och varför jag har stötvis huvudverk i vänster hjärnhalva som går ner i vänster öga...  Det sistnämda fenometer uppkommer lite nu och då oavsätt om jag har linser eller glasögon på mig. Med risk för att låta som en hypokondriker, men med alla konstiga krämpor och smärtor som jag känner ibland så kan jag tro att jag har alla möjliga sjukdommar. Går det att göra en helkropps genomsökning utan att det kostar för mycket?

Just nu väntar jag bara på att Mats ska komma hem så att vi kan åka till Annica för att äta tacos och ha en lugn och trevlig fredags kväll. Fast helt lugn blir den inte. Mats ska hjälpa Annica med att sätta tillbaka toadörren som losnade sist vi var där. Sedan behövdes tvättmaskinen rätas upp. Så lite pyssel blir det. Själv tänkte jag kanske prova hennes spikmatta. Främst på fötterna eftersom min rygg har fått plågas nog nu ett tag. JA, jag har ont i ena foten också... vilket jag haft nån månad. Men varför klaga, jag kan ju fortfarande gå, jag kan fortfarande se och höra. Jag lever!

Läs mer och titta på alla våra bilder på www.emolli.blogg.se

Här spelar kalle dragspel första kvällen i Meåfors.

Igår kväll fick jag en fruktansvärd huvudverk. Jag fick ta en verktablett för att jag skulle kunna sova eller ens ha huvudet på kudden. Och i morse var den kvar till viss del men nu hade den satt sig mer i ena ögat. Under dagen har det gått bra men det är en sån jobbig verk att den ligger lite latent och väntar på att få brista ut igen.

På bokföringskursen idag blev det mycket tänkande, även fast jag förstår principen och hur det går till, så har jag lite svårt för alla olika konton som finns. Jag tänkte nog för mycket ett tag och kände hur verken kom krypande, tack och lov blev det bra igen när jag slappnade av lite.

Är hemma nu och känner, YES! Nu har jag detta avklarat. Jag längtar så till Meåfors och jag hade som en liten milstolpe att jag måste ju göra bokföringen innan jag åker, men nu är den gjord så nu är det snart dags för avfärd. . . Onsdag morgon rättare sagt, bara en dag kvar hemma sedan åker vi!! Woiiii!

Imorgon blir det en fixa allt innan resan dag. Packa, ringa några samtal till farmor ifall vi måste handla något på vägen upp, pappa så att han kommer ihåg att ta hand om min sköldpadda medans vi är borta och så att han spelar in Bonde söker fru åt oss...Väldigt viktigt, det finns ju ingen boxer där uppe. Hmmm om vi inte kan ta med oss våran boxer.  Sedan ska jag träffa Vicy på eftermidagen också, äta på stan och kolla om jag kan inhandla någon julklapp.

På kvällen blir det att packa bilen så att allt är klart på onsdag morgon eftersom vi måste åka tidigt för att hinna till Mats tandläkare innan avfärd.

Jag verkligen älskar att fixa inför en resa, för då bygger jag upp spänningen och börjar tänka mig in i hur det kommer att bli under färden. Det är som när man fyllde år när man var lite.

 Det ska bli spännande att se om vi hittar dit själva. Mats kunde en bit av vägen och jag den andra halvan så det borde gå bra. Men jag har aldrig riktigt kört dit själv, jo en gång men då satt farmor bredvid och sa åt vilken riktning jag skulle, tänkte aldrig på vad som stod på vägskyltarna.

Iiiii, kan knappt bärga mig! Längtar såååååå efter allt där, lugnet, tystnaden, naturen, älven, dalarna, skogen, människorna, djuren.

Farmor smsade för någon dag sedan och sa att grannens getter betade på våran lägda. Vilket betyder att vi kan se dem från köksfönstret. (Grannens blogg finns inlagd under favoritlänkar, Torparfrun med getterna.)

Idag har jag funderat. Jag har undrat vad det är som jag egentligen saknar i mitt liv. Och jag har kommit fram till att det egentligen inte handlar om saker, objekt. Utan det handlar om tillfällen, speciella tillfällen då jag har mått riktigt bra. Stunder då jag har varit helt själv och ingen har ifrågasatt vart jag är, vad jag gör, varför jag gör det jag gör eller ställt krav på att jag ska göra något.

Jag har bara fått varit mig själv och gjort det jag själv har velat göra. Detta var den största anledningen till att jag ville flytta från stan. För jag ville var för mig själv som jag alltid har varit. Jag klarade inte av att ständigt känna mig sedd, alltid ha människor omkring mig oavsätt om jag kände dem eller inte. Jag saknade ett eget hörn att krypa upp i. Men mina speciella platser och hörn har aldrig varit i ett rum, en byggnad utan de har funnits ute i naturen.

Hemma hos pappa hade jag det perfekta hörnet, som jag oftast hade alldeles för mig själv. Det var där jag hittade lugnet, inspirationen, viljan, glädjen och mig själv, mitt inre. Jag kunde känna total harmoni där, och en sådan kontakt med mig själv att jag nästan blev magisk.

Detta hörn var mitt emellan min pappas mark och den sjö vi bodde bredvid. Där nere angrensade inte marken till någon annas ägor, det var privat och eget.

Jag kunde sitta där nere i timmar, sjunga, tänka, promenera längs sjökanten. Sitta på den där stenen under körsbärträdet och bara vara JAG. Jag inser nu att det var som att meditera. För jag var mer min själ än min kropp när jag var där nere, jag viste  och kände saker som jag i vanligafall inte skulle ha vetat. Det är väl det som kallas det undermedvetna (det sjätte sinnet).

Det är just det där jag saknar, att få ha en egen plats som jag trivs så bra med där jag får vara själv utan att tiden, krav och förväntningar har någon betydelse. Jag vill kunna sitta ner på ett sådant ställ igen  och lära känna mig själv. Utan att behöva tänka på att jag borde gå tillbaka nu, de kanske väntar på mig, de kanske vill ha hjälp med något, de kanske undrar vart jag är...

Sitat från Roger Pontares skiva, Den stora friheten. Låten: Mitt hjärtas land.

Jag vill tillbaka dit, dit jag kom från en gång

Jag har talat med himlens änglar, jag har varit där stjärnor föds och dör

Men det gav mig just ingenting, för jag gemför med mitt hjärtas land.

Du har alldeles rätt Hans. Jag ska sluta vara så negativ och deppad, finns ingen anledning till det egentligen. Men jag tycks ha hamnat i en negativ cirkel som jag vandrar runt i hela tiden. Jag blir irriterad för minsta lilla. Det känns som om jag ibland inte ens vill vara glad för att jag är rädd att någon ska komma och förstöra glädjen för mig och då blir jag bara ännu mer ledsen och besviken. Det känns som att vad jag är gör så blir det fel och jag vet inte riktigt vart jag ska finna uppskattningen för det jag vill göra. Jag känner mig ständigt motarbetad, även fast jag säkert inte är det. Jag vet bara inte hur jag ska bli posetiv.

Det jobbigaste av allt är att det känns som att någon bundit ett snöre runt mitt hjärta och sedan drar endarna åt varsit håll och delar mitt hjärta i två. För i den ena halvan finns Mats, alla drömmar om min framtid tillsammans med honom den drömm jag alltid haft om livet på landet tillsammans med den jag älskar. I den andra halvan finns den lilla del av den där drömmen som inte ryms i verkligheten i och med Mats allergi för djur.

Jag har alltid haft ett enormt intresse för djur och har aldrig riktigt kunnat se mig själv utan djur. Främst har det handat om katter. Jag vet att det låter sjukt, jag borde vara nöjd nu när ag har Kessie och i framtiden även egna kor och höns och andra ladugårds djur jag kan önska mig. Men saken är den att jag alltid sett mig själv som en kattmänniska. När man har hamnat i situationer där man ska se sig som ett djur har det alltid varit katten. Jag kallades inte för "skuggornaskatt" förut bara för att, det fanns en anledning.

Frågan är om mitt djurintresse någonsin kommer att bli mättat även om det inte fanns några hinder.Jag vill inte att det ska bli mättat, bara fullbordat. Men jag försöker ändå göra det bästa av situatioinen. Försöker komma på botemedel, lösningar allt möjligt för att få ha både Mats och katt och alla andra djur. För jag kan inte välja mellan den jag älskar och det enda riktiga intresse jag någonsin haft. . . Men vad jag än gör och vad jag än kommer på så känner jag mig ensam i kampen, ingen som förstår ingen som hjälper till, ingen som tror att jag ska lyckas.

Ibland gör jag om min drömm, då är jag en enstöring som inte känner någon. Jag bor i en stuga mitt ute i naturen. Utan väg, telefon, internet, brevlåda... Ingenting. Jag har bara min lilla röda stuga mitt i mellan en äng, en skog och en sjö. Jag bor i den där stugan som den enda människan, men jag är inte ensam. Jag har mina katter, min hund, min sköldpadda, mina kor, mina får, min get, mina höns, någon gris.... I den drömmen är jag lycklig. Men inte ens då komplett.